Det måste vila en förbannelse över mig eller nånting. Jag KAN inte pluga dagen före en tenta. Det går bara inte. Jag sätter mig, tar fram mina anteckningar, börjar ögna igenom dem, tänker "det här känner jag igen", och sen lägger jag ifrån mig allting efter max tio minuter. Sedan gör jag något annat en stund - sätter mig vid datorn eller tar upp en bok. Men jag håller mig inte sysselsatt någon längre stund. Snart får jag dåligt samvete över att jag inte pluggar och så lägger jag ifrån mig det jag håller på med. Men inte börjar jag plugga istället. Jag har ju redan läst de där föreläsningsanteckningarna och jag har ju redan gått igenom de där övningstentorna hundra gånger. Så då gör jag ingenting istället. Absolut ingenting. Jag sitter här ett tag. Men nu fick jag panik för jag tror inte att jag har tillräcklig koll på vad som utmärker sveamålen och huruvida upplänningar har bortfall av -n för substantiv i bestämd form. Så nu ska jag gå och kolla upp det. jag kommer väl tillbaka hit om tio minuter eller så.
I Karlstad säger vi i alla fall sola eftersom vi är så jäkla säkra på det här med fornsvenska femininer.

 Det skedde en tisdag, i nådens år 2008, att en grupp vällärde studenter kommo att inför sin skriftliga tentamina i “swenska språkets framhwäxt” studera. De uti Matikum sutto från bitida till sent och läste i tioka luntor och ledo ala möiliga kval - ändå förstodo de föga av de texter som var dem framlagda. De blevo tokuga av Linnés inkonsekventa werböjningar och drevos slutligen till vansinnets rand.





Huruvida de senare komme att klara tentan förtälier icke den här historien.

Lyssnade på Pang Prego och stekte blodpudding mellan Friskis och Kalmars idag. De var samhällsinformerande nog att varna allmänheten för ungdomslingvister - "kids som står i gathörnen och battlar tempus och kasus".