Häromdan satt jag och plöjde igenom min gamla NaNovel från 2006. Min “Bakom Vattenfallet” som jag alltid har hatat och inte vågat visa för folk. Nu tycker jag inte längre att den är så gräslig. Okej, den är inte direkt tryckbar, men herregud vad jag har skapat karaktärer som jag tycker om. De borde inte ligga ensamma i min dator utan att nån mer än jag själv får lära känna dem. De är värda något mer än så. Någon som vill läsa mitt försök till fantasyskrivande? 160 sidor långt och ganska ogenomarbetat, men ändå rätt charmigt.

Som en liten teasertrailer kommer här ett kort utdrag:

”Ni kan komma fram nu”, sa morfar med hög röst, och till Robins förvåning klev en man fram ur snåren framför dem. Robin hade inte hört ett ljud. Människan var av medellängd, kraftigare byggd än de flesta. Han var klädd i bruna och gröna kläder, som helt gick i ton med skogen runt omkring. I handen höll han en pilbåge. Robin hade aldrig i sitt liv sett en så stor båge, den var minst lika lång som dess ägare. Hans ljusblonda hår gick halvvägs ner till axlarna och såg inte ut att ha sett en borste på veckor. Ansiktet var grovhugget, och till stora delen helt täckt av en slarvigt ansad skäggväxt. Hans ögon hade ett hårt uttryck, som om han försökte få dem alla tre att falla döda ner på marken genom blotta blicken.
”Bara en?” sa morfar och slog ut med armarna i en förvånad gest. ”Var har du dina vänner?”
Främlingen brydde sig inte om morfars familjära gest utan fortsatte att blänga på dem, som om han blotta blick skulle kunna fälla dem alla tre till marken. Tillslut öppnade han munnen, men inte för att svara på morfars fråga. Istället ställde han en egen.
”Vilka äro ni, som anse er ha rätt att korsa Olov Vargkrigares marker utan hans tillåtelse?”
Morfar lyfte ena ögonbrynet, och nickade sedan stilla.
”På det viset”, sa han. ”Det är Olov Vargkrigare nu minsann. Och du säger, att det här är hans marker?”
Om Robin tyckte att den okände mannen betett sig på ett hotfullt sätt tidigare, så var det ingenting mot hur han reagerade när han hörde morfar säga detta. Han tog ett steg framåt, och både Robin och Eric backade ofrivilligt lika långt åt andra hållet. Morfar däremot, stod orörlig, men Xerxes sittande bredvid sin vänstra fot, ängligt gnyende. Det var en klok hund, han kände på sig när fara hotade. Klokare än sin husse, kunde inte Robin låta bli att tänka.
”Ifrågasätter du min herres anspråk?” morrade vikingen.
”Inte alls”, svarade morfar, med en röst som Robin i det närmaste kunde tolka som ett försök att låta gemytlig. Men nu hörde hon att det fanns ett darr på hans röst, en antydan om att morfar inte alls kände sig så säker i sin sits som han ville påskina.
”Inte alls, varglöpare. Men jag har varit borta en längre tid, och är därför inte bekant med de politiska skiftningar som skett på senare tid.”

 

To be continued...