Ja, inte arbetar man ihjäl sig på det här jobbet i alla fall. Det visade sig att caféet inte är så mycket ett café som en liten kiosk som har öppet under sommaren när ungdomsgårdens andra verksamhet inte har det. Det är fem ungdomar, tre killar och två tjejer på 13-15 år som ska “driva” caféet som sitt sommarjobb. Min och H's uppgift verkar mest vara att umgås med ungarna och se till att de inte spårar ur alldeles – vilket risken annars är överhängande.

Idag började vi med att baka “semlor”, vilket inte riktigt visade sig vara sådana semlor vi är vana vid, utan typ vanliga frallor. Goda var de i alla fall.

Dagen förflöt i sakta mak. Jag och H pillade med att sätta upp ett volleybollnät, det var väl det mest produktiva vi gjorde tror jag. Vi kämpar på med att försöka prata med ungarna också. Den äldsta tjejen, D är hyffsat bra på engelska, medan hennes syster mest skriker saker på finska som D sedan får översätta. Killarna är lite svårare – blygare, lite för måna om att inte göra bort sig tror jag, så de undviker en eller skrattar bort det man säger för att slippa svara ordentligt. Egentligen undrar jag lite varför de inte anställer finsktalande personer till det här jobbet – om nu huvuduppgiften är att bonda med ungarna menar jag. Med A och X klarar man ju sig med engelskan, men det är ju inte dem vi ska umgås med i första hand.

På eftermiddagen var vi på en liten aktivitet i byggnadens andra ände. Där har de nån finsk version av SFI-undervisning, och en kvinna från Vietnamn skulle hålla ett litet föredrag om sitt hemland. Efetrsom det var på finska förstod vi inte ett jota, men vi fick se på fina diabilder, sidentyger och äta jättestark vietnamesisk mat.