Den här helgen har Åbo förflyttats tillbaka en sisådär 600 år i tiden. Igår var det medeltiden för hela slanten när nordjobbare från Åbo, Tammerfors och Helsingfors gick på muséet Aboa Vetus och helgens medeltidsmarknad.

Muséet var jätteintressant, och vår guide såg ut som en äkta medeltidsmänniska med skägg och tidsenliga kläder. Förutom utgrävningarna av det gamla Åbo fick vi se den tillfälliga utställningen om silverarbeten från Peru – vilket var riktigt häftigt.

Sedan gick vi på marknad. Vi hann inte med så mycket mer än att få i oss lite mat (“riddarens lax”-supergod) och se ett par riddare rida förbi innan regnet satte igång. Det regnade, och regnade, och regnade. Hade jag tagit på mig regnjackan som jag funderade på att göra på morgonen? Icke. Blöt blev jag, och värre skulle det bli. Vi vandrade runt där i ett par timmar trots allt. J vann över mig i Hnefatafel (skitkonstigt namn på ett skitkonstigt spel) och jag lyckades undvika att lägga mina sista euro på något handgjort halsband (en riktig bedrift!).

Nordjobbare och IAESTE-folk skulle träffas utanför domkyrkan för att gå på “De förtappades natt” på kvällen. Det skulle handla om att “festa på medeltida vis”, med musik och mat och dryck och sånt. Sen blev det ju inte riktigt så...

A kom med tåget från Helsingfors för att hälsa på litegrann. Hans besök började med att vi stod på en regnvåt kyrktrappa på en nordobbskoordinator som aldrig dök upp. Tillslut började IAESTE-människorna röra på sig iaf. Vi följde efter, men förstod inte mycket av vart vi var på väg eller varför. Vi hamnade framför nån scen där en grupp spelade nånting ångestfyllt på diverse märkliga medeltidsinstrument. Vi drack ett glas mjöd och tappade bort de andra människorna ganska snabbt efter det. Ännu vet jag inte om det var den så kallade medeltidsfesten vi var på eller om det riktiga festandet ägde rum någon annanstans.

När marknaden började stänga för kvällen påbörjade vi en lång jakt på någon form av föda – något som inte är det lättaste när man har begränsad ekonomi och en vegan i sällskapet. Och hela tiden regnade det, och regnade, och regnade..

Efter mycket vandrande i regnet kom vi dock fram till Cantina Azteca– som inte var för dyrt, för icke-veganvänligt eller redan fullt. Dessutom var det riktigt trevligt där.

Slutligen var det det där med tåget. Vi tog en promenad (det regnade, och regnade, och regnade...) till tågstationen, kom fram precis i tid för att se Helsingforståget lämna perrongen. Suck. När gick nästa? A tolkade tavlan som att det skulle gå ett till tåg 22.58 – typ 50 minuter senare. Vi vandrade runt ett tag till (det regnade..ja, du kan nog det här nu), hittade en gigantisk men ganska folktom nattklubb som vi gick in och värmde oss lite i innan vi gick tillbaka till stationen. Gick det nåt tåg 22.58? Icke. Det var tydligen det sista tåget vi precis missade en knapp timme tidigare.

Aja, nu fick jag i alla fall äntligen användning av luftmadrassen som jag trodde att jag släpat med till Finland totalt i onödan.

Lördag morgon. Igår var sista arbetsdagen på Ungdomscentralens sommarcafé. Eller ja, jag skulle nog inte riktigt räkna gårdagen som en arbetsdag i ordets rätta bemärkelse, men så har väl det här jobbet kanske inte riktigt varit ett jobb i det ordets rätta bemärkelse heller, så det kan väl passa rätt bra.

Igår åkte vi nämligen till Särkänniemi äventyrspark i Tammerfors och tillbringade dagen bland delfiner och bergochdalbanor. Tidigaste morgonen hittills då bussen avgick 8.15 från ungdomsgården. Bussen var gigantisk och skulle lugnt rymma ett par skolklasser. Eftersom vi bara var åtta pers kunde vi sträcka ut oss rejält på sätena. Den yngre halvan av gruppen såg dock till att kompensera vårt blygsamma antal genom att låta ungefär som två skolklasser tillsammans. Dagens ungdom säger jag bara...




Vi tog paus efter halva resan vid en bensinmack+godisaffär som tydligen sålde godis för nästan inga pengar alls. Jag överraskade mig själv) och antagligen resten av världen nu när jag berättar om det) genom att inte ha lust att köpa nånting.

Sen var vi då framme vid Särkänniemi. Jag och H lyckades genast tappa bort ungarna (som antagligen sprang hela vägen till Tornado – bergochdalbanan som de tjatat om i tre veckors tid nu. Vi tog det litet lugnare – men hann ändå med de åken vi ville. Tornado var nog faktiskt häftigast – men strax därefter kom Trombi, en helt galen bergochdalbana där man låg på mage och liksom flög fram. Konstig känsla, milt uttryckt.

De hade såklart något Flume-rideliknande (jag blev blötast) och nåt Kålleradoliknande och nån Flygande matta och nåt spöktåg (som inte var ett dugg läskigt) också. I övrigt åkte vi upp i Särkänniemis version av Synålen och tittade på utsikten över Tammerfors och sjöarna runt omkring.

De hade också ett akvarium (som var sådär spänande, jag tror jag har sett lite för många såna vid det här laget), ett planetarium (som visade en ganska tråkig film om “extrema planeter”) och ett delfinarium. H övertalade mig att gå till det sistnämnda och kolla på delfinshowen. Det var, ja, en delfinshow. Nej, jag kan verkligen inte bestämma mig för vad jag tycker.

Dagen var fin i alla fall. Jag fick några adrenalinkickar (när man gick ut från Tornado kändes det som att man gick på Månen – man var nästan viktlös), blev lite blöt (men det torkade snabbt i solen) och åt lite glass och sådär. Precis som det ska vara en dag på en nöjespark i Finland.

På hemresan sov bussens yngre befolkning en stor del av tiden, slitna efter dagens upptåg. Den som är lite elak kan dra många paralleller mellan dessa tonåringar och en grupp femåringar utan problem.

Vi kom hem vid åttatiden. Då var även jag rätt slut, och det blev inte ens ett turistfoto med hela gruppen framför bussen eftersom typ alla släpptes av på olika ställen.

Nu är det bara helgen kvar – sen bär det av till civilisationen (host) i Uppsala igen!

Midsommar på Högsåra. Var ska jag börja?

Vi var 56 människor från världens alla hörn (jag lyckades uppfatta Sverige, Polen, Norge, Kanada, Skottland, Spanien, Tyskland, Indien, Finland, Island, USA, Sydkorea, Irland, Ecuador, Kroatien, Vitryssland...) som tillsammans hamnade i en buss på väg mot Åbos skärgård, närmare bestämt den lilla ön Högsåra.

Ön visade sig vara världens idyll, precis sådär somrig som bara skärgården kan vara. Där fanns allt: små trähus med vita knutar och flagggstång på tomten, kohagar, björkar och tallar, hamnen full av segelbåtar, sandstrand, grusväg, lupiner.. När det vitgrå molntäcket började spricka upp och vi gick ner mot stranden för att se midsommarstången resas och dansas kring var allting upplagt för en fantastisk midsommar.

Vid midsommarstången skulle det sjungas och dansas och lekas. Jag stod mest och tittade på när utlänningarna förvirrat hoppade omkring som grodor och vinglade ner till strandkanten under den irländska julaftonen. Nyhetens behag har liksom mojnat lite efter över tjugo svenska midsomrar. Men det var kul att se på och ta kort och sådär i alla fall. De (och en lååång rad andra) kommer att dyka upp på bdb och här så småningom, jag lovar.

Kvällen bjöd bland annat på grillade majskolvar, närmast oslagbar havsutsikt från varma klippor, sju sorters blommor att lägga under kudden (vi lyckades missa lupinerna trots att de växte i diket utanför vandrarhemmet vi bodde på), bastu, finlandssvenska strandraggare med egen segelbåt som lämpade sig utmärkt för efterfest och mycket annat. Sömn var dock en programpunkt som mest besöktes i förbigående. Morgonen efter var nämligen strandbastun bokad. Vi tog ett par vändor mellan bastun och vattnet och gick sedan upp för en efterlängtad frukost.

På förmiddagen skulle det bli “Midsummer Olympics”. Svenska trion från Åbo tyckte inte att det lät sådär fruktansvärt lockande, så vi bestämde oss för att utforska ön istället. Först svängde vi lite fel och hamnade vid foten av två av öns vindkraftverk. Där stod vi nåt ögonblick och förundrade oss över hur de där smala fenornas roterande kan snurra med enbart vindens hjälp och skapa användbar energi. Sen vände vi tillbaka och tog en roligare väg. Vi stannade dock och kollade in ett mycket litet och märkligt muminhus alternativt kapell alternativt redskapsbod på vägen.

Den andra vägen tog oss ner till havet. Där betade ett gäng fårskallar mit i blåsten och stänket från Östersjön. De var mycket sällskapliga och ville mer än gärna följa med oss hem. Vi förklarade för dem att det skulle bli lite bökigt med färjetransporten och så vidare...

Vi kom tillbaka efter två timmar och lagom till lunchen. Tydligen handlade olympiaden om stövelkastning och och annat liknande. Vi sörjde inte alltför djupt över att ha missat detta.

På eftermiddagen tog vi det ganska lugnt. Vi vandrade ner till Högsåras samlingspunkt Farmors café, som serverade helt godkända morotskakor och varma drycker i väldigt söta koppar. Jag och R blev kvar en bra stund i sommarsolen.

I vårt programblad stod det att det skulle bli Dinnerparty på kvällen, till skillnad från bara Dinner föregående kväll. Men i verkligheten var det ungefär samma sak. Vi åt mat, spelade kort, såg på fotboll eller försökte undvika att göra det, tittade på solnedgången från klipporna och fick äntligen lyssna på den blandskiva vi suktat efter ända sedan gårdagen.

Sen blev det bastu igen. Fem svenska nordjobbare, en kanadick och en tysk tyckte att bastu mitt i natten var en bra idé. Vi satt där i kanske en kvart innan vi insåg att hoppsan, någon hade visst skruvat på fel reglage när vi skulle sätta igång eländet. Alltså var vi tillbaka på ruta ett och kunde se fram emot ytterligare trekvart i halvljummen temperatur innan det kunde bli något riktigt bastande av. Vi rådgjorde med en äkta finne med erfarenhet på området och fick beskedet att vi borde springa ner till sjön och ta ett dopp, då skulle bastun vara lagom varm och skön när vi kom tillbaka. Tre svenskar och en tysk var dumma nog att nappa på idén. En kanadick var lömsk nog att hämta kameran, så det hela finns nog på facebook inom en alltför snar framtid.

Men vår bastuguru hade dock alldeles rätt. Man överlevde ett midnattsdopp utan att få kallbrand i alltför många vitala kroppsdelar, och efteråt var ett par bastutimmar ingen dum idé det heller.

Innan jag gick och lade mig den morgonen satt jag en stund på stengärdesgården och bara tittade på soluppgången och havet och allting. Midsommar kunde inte bli bättre än det var precis då.

På söndagen blev det en rejäl sovmorgon och sedan brunch vid elvatiden innan det var dags för att packa ihop och städa. Det var nästan lite sorgligt att vandra nerför backen med fullpackad ryggsäck och veta att man antagligen aldrig mer kommer att sätta sin fot på den här ön igen. Men med en geisha-glasstrut i handen och en overkligt klarblå himmel (även för mig som gick utan solglasögon till skillnad från somlig) var det inte så synd om mig trots allt.

Lite internetproblem här i lägenheten, därför har jag inte skrivit på ett par dar. Jag tjuvåker ju på någon annans trådlösa, så det är inte alltid signalen är sådär fenomenal direkt...

Jag och H hade gjort upp om att gå upp tidigt och checka vädret på lördan eftersom vi ändå inte var ute på kvällen. Men H sov, och sov och sov och tillslut gav jag upp om Nådendalsutflykt och gick ner på stan istället. Eftersom det är Turku Design Week gick jag en liten runda till några av de butiker som ingick i designjippot. Det var lite mysigt faktiskt. Det finns mycket roliga designbutiker här i Åbo, men man får leta lite för att hitta dem. Vid det här laget tror jag nästan att jag har varit på varenda gata i den här stan och irrat.

Hittade världens finaste och svindyraste halsband i en av butikerna. Stod i säkert en kvart och velade fram och tillbaka, men det slutade med att jag köpte det trots allt. Efter det införde jag ett köpstopp på mig själv. Ingen mer shopping från och med nu. INGET mer än det jag behöver för att överleva.


Lunchade med H och Q, en annan nordjobbare. Vi bestämde oss för att spelkväll vore en fin avslutning på dagen eftersom ingen av oss var tillräckligt intresserade av fotbollen för att orka koncentrera oss på bara den i 90 minuter.

Sagt och gjort, Q kom hem till oss och så spelade vi fyra (när S kommit hem från jobbet) Rappakalja, åt grönsaksdip och höll ett milt ointresserat öga på de blågula som sprang över gräset inne i dumburken till ljudet av de finska kommentatorerna. När man på fullt allvar kan sitta och analysera gräset och den hypotetiske stackare som måste arbeta med att trimma planen under pågående match, då kan man inte vara särskilt intresserad av sporten i sig.

Idag orkade både jag och H upp i tid för att åka ut med ångbåten s/s Ukkopekka till Nådendal. Det var grått, grått, grått på himlen, men vi lät inte det skrämma oss från att åka ut på äventyr i den finska skärgården.

På soldäck var det blådigt som attan, men det fanns betydligt mer att titta på där än inne i restaurangdelen av båten. Vi övelevde i alla fall de knappa två timmar det tog att komma till Nådendal. Väl där hamnade vi i Muminshopen och jag trotsade mitt eget köpstopp eftersom jag bara var tvungen att ha Mumintrollet och Snusmumriken som pepparkaksformar... En dag ska jag verkligen leva efter mina ideal angående simple living och “manskainteslösapånaturensresurser” osv osv, men tydligen har den dagen inte riktigt kommit ännu.

H gick på en visit i Muminvärlden. Jag kände att det var ett par år sedan jag hade haft glädje av ett sådant besök, så jag höll mig i Nådendals helt underbara Gamla stadsdel och vandrade runt lite på måfå. Kan konstatera att Nådendal är lite för litet för de fyra timmar som återstod innan båten gick tillbaka till åbo. Jag satte mig på en bänk i hamnen och solade näsan röd och läste Tove Jansson medan jag väntade ut tiden. Det var inte helt fel det heller faktiskt, eftersom de grå molnen nu helt försvunnit ut i periferin och bara små söta, vita tussar återstod på den annars vackert blå himlen.

Andra arbetsveckan avklarad. Det har gått så jäkla fort! I början av veckan kändes det görsegt, men de senaste två dagarna har liksom bara försvunnit. Sommarcaféet har varit inomhus den här veckan pga det halvdåliga vädret. Ungarna här är i många avseenden som dagisbarn. Får de inte rasa av sig i utomhuslekar emellanåt så får de så mycket överskottsenergi att de inte vet vart de ska ta vägen. Igår eftermiddags tog de så äntligen ut sig själva så att de allihopa föll ihop, mer eller mindre på varandra, i en soffa.

Idag fick vi lyssna på en liten föreläsning om Iran också. Det var väldigt mycket mer intressant när en av de som höll i programmet insåg att jag och H var svenskar och bestämde sig för att agera vår personliga tolk. Plötsligt förstod man vad saker och ting handlade om. Det var en positiv förändring.

Iakttagelser i allmänhet:
I Finland går alla dörrar utåt, inklusiva i alla affärer. Jag blir lika förvånad varje gång.
I Finland står det inte när bussen går förbi en viss hållplats, utan bara när den lämnar ändstationen, vilket gör att man får gissa sig till hur många minuter det tar för den att komma dit man råkar stå och vänta.
I Finland finns det inga handtag på ytterdörrarnas utsida. De går i lås så fort man stänger, så det gäller att komma ihåg nyckeln när man går ut.

Planerna för helgen hänger lite löst för tillfället. Blir det fint väder (troligtvis inte) så bär det av på en dagstripp till Nådendal någon av dagarna. Annars kanske det blir klättring, kanske det blir utgång imorrnkväll, kanske det blir bowling.

Idag har jag lärt mig vad finnarna tror om oss svenskar. För det första är alla svenska män bögar. Jaha. Enda anledningen till att det över huvud taget är någon återväxt i Sverige är att svenska kvinnor åker på Finlandskryssning och får ihop det med finska män. Väldigt praktiskt, då de finska männen i allmänhet är så fulla att de inte minns något av det dagen efter. Så går det till, tydligen.

Om man som svensk blir kallad horri är det tydligen inte något man ska bli smickrad av heller. Typ deras motsvarighet till vårat finnnjävel.

Vi bakade korvapuustia (vild chansning på pluralformen där, jag är ännu på pidginstadiet av min finska) idag. Det var...intressant. Bullarna blev goda (förutom den plåt som blev lite bränd), men rummet vi bakade i såg ut som ett slagfält efteråt. Tror du det var några ungdomar kvar när det var dags att städa? Ei! De hade vid det laget startat dansstudio i det-stora-rummet-med-spegelvägg-och-piano. Tjejerna är riktigt duktiga på att dansa faktiskt, även om de fånade sig större delen av tiden.

På eftermiddagen var det tema Ryssland i andra änden av huset också. Vi fick lyssna på ännu ett för oss totalt obegripligt föredrag. Den här gången avslöjade A dock att även hon var tvungen att anstränga sig för att förstå eftersom kvinnan pratade så dålig finska. Tom jag kunde uppfatta de konstiga liksom surrande ryss-ljuden när hon pratade.

Så blev vi bjudna på lite märklig rysk mat. Det var brödbitar med “vegetarisk kaviar” (såg ut som barnmat utsmetat på en smörgås och smakade väl inte långt ifrån heller) samt ett par kakor som mest bestod av socker. Till det fick vi te, men till min besvikelse var det ur en vanlig termos och inte någon häftig samovar.

Voi!

Helgen blev hektisk. Jag sov ändå över åtta timmar inatt , men ändå var jag som en zombie när jag vaknade imorse.

Jag tar väl vid där jag slutade i lördags. Kvällen spenderade jag och H på restaurangbåten Katarina som ligger i Auraån mitt i stan. Där var det “Hip Hop & Reaggaefestival”, vilket inte innebar så mycket mer än att det stod en DJ vid aktern och spelade reaggelåtar hela kvällen. Det skulle tydligen vara nåt mer på nån av klubbarna i stan också, men dit hittade vi inte, H och jag.

Istället satt vi kvar på båten och åt pizza (när H väl hade fått en vegetarisk pizza UTAN köttfärs på) och njöt i Åbos kvällssol till ljudet av mjuka reggaetoner. Då klagade jag inte.

På min pizza fanns vindruvor, något som jag aldrig hade hört talas om förut (i pizzasammanhang alltså). Synd att det dessutom var så mycket stark ost att man inte kunde känna några andra smaker, inklusive vindruvornas.

Igår måste jag ha gått flera mil totalt. Det började med att jag tog en promenad ner till Åbo Slott (andra sidan stan) för att kolla in muséet där. Det visade sig att mitt kårleg gav halva priset (3,5E är ganska mycket mindre än 7) =D

Muséet var jättehäftigt och mycket större än jag hade trott. Jag höll nästan på att gå vilse bland alla rum och korridorer. Ofta när man är på slott och sånt så har de bara gjort iordning nån liten flygel som man får gå runt i, men här kändes det verkligen som att jag fick chansen att undersöka varenda skrymsle i den enorma borgen.

I souvenirshopen köpte jag en alldeles för dyr pepparkaksform som (med lite fantasi) ser ut som siluetten av slottet. Jag kommer att ha världens underligaste samling pepparkaksformar när jag kommer till bullmamme-åldern.

På promenaden tillbaka in till stan snubblade jag på Forum Marinum – sjöfartsmuséet. Pja, tänkte jag, jag lade ju mindre pengar än jag planerat på slottet, så då kan jag ju lika gärna ta två muséer till priset av en.

Sjöfartsmuséet var inte lika intressant som slottet, men ändå värt ett besök. Det var massor att se här också, men här blev det mer jobbigt än spännande emellanåt. Jag är inte sååå road av ett helt rum fyllt med båtmotorer från 1930-talet och framåt – i kronologisk ordning.

Häftigare var det då att gå ombord på och snoka runt i de olika båtar som låg vid kajen. Det var Sigyn, “världens sista tremastade bark av trä”, Soumen Jotsen, en tremastad fregatt, tydligen Finlands största  och äldsta och slutligen två moderna krigsbåtar. De sistnämnda var faktiskt intressantare än väntat.

På vägen tillbaka tänkte jag gå genom en park som jag hittade på kartan. Den bestod av världens längsta backe som övervanns med hjälp av en grusväg i en mängd hårnålskurvor. Väl uppe på kullen stoppades jag av ett gigantiskt staket och en stor, grå byggnad. Jag hade hittat Åbos fängelse.

M nämnde att det fanns ett sådant, väldigt centralt i stan och att det använs som fängelse fram tills relativt nyligen, men att det nu höll på att göras iordning för att bli museum. Men det hjälpte ju inte mig nu, när jag stod där framför ett skyhögt stängsel med en skylt med odechiffrerbar finska på. Det var inte så mycket annat att göra än att ta sig nerför backen samma väg jag kom.

Sen blev det lite vandrade på måfå ett tag i stan eftersom jag prompt ska se varenda liten åboisk gata innan jag åker härifrån.

Jag fullkompligt ramlade ner i soffan framför Some like it Hot (tack och lov utan störande finsk text) när jag kom hem på kvällen.

Nu har en av fyra arbetsveckor gått. Fredagen var minst seg faktiskt. Det hände liksom saker hela tiden, och då går tiden lite snabbare. På morgonen gjorde vi smörgåsar. Det börjar bli lite rutin nu att jag och H bakar, Ö skär grönsaker, för det gillar han av nån anledning, och sen hjälps killarna åt med att göra smörgåsar av det hela. De vägrar dock befatta sig med platsfolien, så den får jag eller H sköta. Ä hjälpte oss i alla fall med brödbaket idag. Hon svor över degen, men hon gav i alla fall inte upp. När det gäller att hantera motgångar så reagerar de här ungarna annars oftast som femåringar ungefär.

Sen spelade vi minigolf på jordens mest nergångna bana. Det var ruttna träplankor, bubblig och mucklig matta, som dessutom var halvt täckt av gamla löv och kvistar och annat skräp. Det var lite jobbigt när man skulle försöka sika rakt, men rätt praktiskt på de där omöjliga banorna med uppförsbacke. Bollen stannde ofta vid nåt hinder halvvägs på vägen ner så att man fick det lite lättare till nästa slag.

Efter lunch var det dags för nästa sportäventyr – volleyboll. Tjena. Jag är kass på bollsporter, men är det nån bollsport jag avskyr mer än andra så är det volleyboll. Tur då att det egentligen bara var X som verkar ha viss vana av den där livsfarliga sporten. Okej, jag gjorde bort mig massor, men jag var i alla fall inte helt ensam om det.

Det var bra för repetitionen av siffrorna på finska i alla fall, eftersom de envisades med att hålla koll på poängen. Och jag lärde mig två ord – vilka dessutom fick många repetitioner under matchen, varje gång bollen studsade i backen någonstans i närheten av planens icke-existerande linjer. Orden var ulkona och sisällä. Jag tänker inte säga vad de betyder, det räcker nog med att säga att det hördes rätt många ulkona! när jag servade...

En dag i veckan får vi gå hem tidigare, och eftersom vi har varit så flitiga och gått till fem varje dag (inte) hittills, så fick vi ta ut den lediga eftermiddagen på fredagen. Vi ville hitta en strand, och D gav oss tips om Uittamo och sa att hon också skulle dit efter jobbet.

Så jag och H tog bussen (båda hade så kassa skor att vi lyckades få skavsåg på vägen till busshållplatsen) lite på måfå och hoppades att vi skulle hamna rätt. Det gjorde vi tillslut också. Eller ja, vi hittade en strand, men eftersom vi inte såg D där nånstans så kan det ju när allt kommer omkring vara en helt annan strand, en annan ranta.

Havet var förvånansvärt varmt och skönt i alla fall. Det är definitivt inte sista gången jag åker dit ut för att svalka av mig.

På kvällen skulle vi då göra Åbo osäkert, jag, H och S. Efter diverse klädproblem kom vi iväg och hamnade på en uteservering där vi på något mystiskt sätt höll på att bli instängda. Det blev ett glas där, och sen (när vi hittat ut) gick vi vidare.

S förde oss mot Marilyn, som tyligen ska vara bra. Men där kom vi inte in, eftersom portvakten trodde att Ss svenska id-kort var ett bankomatkort. “Det står ju Nordea på det, tror du jag är dum eller?” Då gick vi till ett ställe som hette Fortes istället, där vi hamnade resten av kvällen.

Idag gjorde jag och H stan. Jag var jobbig och skulle promt in i varenda affär, även de man såg på utsidan inte kunde bjuda på någonting någon av oss ville ha. Jag är en nyfiken själ.

Jag hittade lite skräp jag ville ha i alla fall. Ett album med Nightwish, eftersom det var finskt och billigt och hade ett snyggt omslag. Sen hittade jag en dvd också, en Divers Corner, som jag aldrig har hört talas om, men som bjöd på en Jodie Foster och en John Turturro. Kan tilläggas att denna också var väldigt billig.

Sen köpte jag faktiskt lite kläder också. En kjol (jag kunde verkligen inte låta bli), ett par jeans (inte här heller, de kostade faktiskt bara 19E) och en tröja, också den på rea. Jag saknar fortfaramde en hatt, en (helst ganska ful) turistkeps och nånting med Snusmumriken på.

I Finland är det viktigt att vara i tid på arbetsplatsen. Arbetsgemenskapen kan på många andra sätt vara avslappnad men det är mycket viktigt att passa tiden – kom alltså hellre för tidigt än för sent!

INGENTING som stått i de där infomailen vi har fått har stämt för fem öre. På mitt jobb är allting avslappnat, inklusive det här med tider och effektivitet på arbetsplatsen. Vi skulle börja nio, men alla var inte på plats förrän kanske kvart-tjugo över imorse, och då började vi med kafferast. Sen fick jag och H stå för bakandet idag i alla fall, så vi slog ihjäl nån halvtimme emd att faktiskt göra nånting.

Annars har det mest varit solande och påtvingat lyssnande på skränmusik. Ungarna lyssnade på Basshunter och sjöng med utan att ha en aning om vad de sjöng. Det var lite småknivigt att förklara vad Boten Anna handlade om kan jag säga...

De börjar komma igång med att parat engelska med oss nu i alla fall, det är inte längre bara D som vågar säga nåt, så den här kommunikationsbarriären kommer nog att bli överkomlig så småningom.

På onsdagkvällar har Nordjobb veckoträff på en studentpub typ fem minuter härifrån. Det visade sig att det bara var ett par nordjobbare till som redan har börjat för sommaren. Sen kommer det några till, men så många är det inte här i Åbo trots allt.

Efter att ha käkat (quesedilla, dubbelt så dyr och inte lika gigantiskt stor som på Smålands, men vad kan man begära?) lite och snackat som vad som händer i sommar så gick vi på en rundvandring i stan. Vi gick längs ån fram och tillbaka och M guidade oss lite och talade om vilka muséer/restauranger/caféer mm som var värda ett besök och sådär. Jag kommer aldrig att hinna med/ha råd med allt jag vill på bara en månad.

Nu är det Ali G – USA:issa på tvn, jag kände att jag kunde offra det och blogga lite istället.

  Ja, inte arbetar man ihjäl sig på det här jobbet i alla fall. Det visade sig att caféet inte är så mycket ett café som en liten kiosk som har öppet under sommaren när ungdomsgårdens andra verksamhet inte har det. Det är fem ungdomar, tre killar och två tjejer på 13-15 år som ska “driva” caféet som sitt sommarjobb. Min och H's uppgift verkar mest vara att umgås med ungarna och se till att de inte spårar ur alldeles – vilket risken annars är överhängande.

Idag började vi med att baka “semlor”, vilket inte riktigt visade sig vara sådana semlor vi är vana vid, utan typ vanliga frallor. Goda var de i alla fall.

Dagen förflöt i sakta mak. Jag och H pillade med att sätta upp ett volleybollnät, det var väl det mest produktiva vi gjorde tror jag. Vi kämpar på med att försöka prata med ungarna också. Den äldsta tjejen, D är hyffsat bra på engelska, medan hennes syster mest skriker saker på finska som D sedan får översätta. Killarna är lite svårare – blygare, lite för måna om att inte göra bort sig tror jag, så de undviker en eller skrattar bort det man säger för att slippa svara ordentligt. Egentligen undrar jag lite varför de inte anställer finsktalande personer till det här jobbet – om nu huvuduppgiften är att bonda med ungarna menar jag. Med A och X klarar man ju sig med engelskan, men det är ju inte dem vi ska umgås med i första hand.

På eftermiddagen var vi på en liten aktivitet i byggnadens andra ände. Där har de nån finsk version av SFI-undervisning, och en kvinna från Vietnamn skulle hålla ett litet föredrag om sitt hemland. Efetrsom det var på finska förstod vi inte ett jota, men vi fick se på fina diabilder, sidentyger och äta jättestark vietnamesisk mat.